VOIS - Din kyrka i Norrköping

Kom precis som du är!

Av Anna Träff / 17 maj 2018 / Tema:

– Hej hur är det?

Jag känner klumpen i magen växa, oron sprida sej. Det är ju egentligen inte alls bra. Veckan har varit hemsk. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Tog mod till mej att uppsöka läkare för knölen i bröstet. Läkaren sa inte det jag hoppats på. Jag fick istället remiss till mammografi och han såg fundersam ut. Tankarna snurrar och jag är så rädd. Ensam…

– Jo… det är bra, säger jag och tittar flyktigt bort.

– Hej, kul att se dej, hur är det?

Vet inte egentligen hur det är. Tycker livet känns rätt meningslöst och tomt just nu. Har tappat fokus. Ingen ork. Ingen kraft. Drar efter andan. Känner mej låg. Egentligen ingen anledningen men det bara känns så. Ska livet vara så här? Tycker inget är kul.

– Jo det är bra, säger jag och vågar inte tro.

– Heeej! Välkommen, är det bra?

Hade ett motstånd mot att komma i morse. Känner mej annorlunda. Kanske jag inte passar in? Tycker alla verkar vara så glada och harmoniska. Lyckade på nått sätt. Så som man ska va när man är kristen känns det som. För mej är det tungt… Inget jobb och strul med barnen. Pengar är en evig stress…

– A det är väl bra, själv då?, säger jag och känner mej inte alls lyckad.

Jesus pratar ofta om att vi ska komma. Komma som vi är. Till honom.

“Kom till mej ni som arbetar och bär på tunga bördor så ska jag ge er vila.”

“Om någon törstar, så kom till mej och drick. Den som tror på mej, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.”

“Jag är livets bröd. Den som kommer till mej skall inte hungra och den som tror på mej skall aldrig någonsin törsta.”

“Herren är min herde, mej skall intet fattas.”

Alla dessa verser talar om samma sak, just om att vi får komma precis som vi är, oavsett hur veckan har varit och oavsett vad vi går igenom.

När jag kommer till kyrkan med mitt trasiga liv, med mina tillkortakommanden och mitt lidande är det till Gud jag vill. Till korset som står mitt i kyrkan. Jag vill dit för att dricka, bli tröstad, bli påfylld av kärlek. Jag vill lägga mina bördor där och få vila. Vila från masker. Vila från förväntningar. Vila från prestation. Kanske även vila från ansvar. Få lita på att min granne blir lika omhändertagen som jag. Få låta även den kärleken rinner över på mej själv. Att få sitta i samma båt.

I ett samhälle där vi matas av yta, av lycka på ytan, i ett samhälle där vi ska vara glada, snygga samt ha gjort kloka egna val, i det samhället är det svårt att “komma som man är”.

Allt kan vi ändra, redigera, retuchera. Tänker att vi knappt snart själva vet vilket liv vi lever och vilka vi faktiskt är. Ibland känns nåden långt borta. För så mycket handlar om att prestera. Att bli värderad. Bedömd.

Kan vi skapa en kyrka som är en frizon från det? En kyrka dit vi vågar komma utan att bli just det. Värderade, bedömda. En kyrka där vi förstår att bara Gud kan bära, förstå, trösta vårt innersta… men där vi som ”syskon” kanske kan tillåta varandra att inte behöva prestera i att ”vara människa”.

Jesus behöver inget redigeringsprogram. Han vill inte ändra på vem vi är. Han vill istället komma nära, få älska, få ge. Han vill att vi tar emot. Att vi vågar ta emot och vågar svara “inte så bra just nu, känner mej låg”. Jesus klarar av att höra det. Bära det. Han vet det. Det är det viktigaste. Faktiskt viktigare än hur personen som frågar känner inför vårt svar. Vi säger det främst till Jesus.

– Kom som du är!

– Skönt… det ska jag träna på. ????